Ögon slutna, öppnas värld.
Pennor brutna, klingar svärd.
Human glömska, brustet band.
Total lömska, tand för tand.
Tynat minne, kastad dröm.
Blodat sinne, ges beröm.
Vänner kära, byter lek.
Avsikt bära, den av svek.
Ilska glöder, nya tid.
Födda bröder, möts i strid.

Precis idag som det kändes då
Önskar åter samma famn komma till
Sträcker på nytt efter vad jag ej kan nå
Som om tiden bara stått där alldeles still

Det mest sagolika väsen som prytt min värld
Passerar hon ovetande om vem hon är
Tilldelas blott ögonblick i hennes hektiska färd
Ögonblick jag med mig för alltid bär

Med vinden lätt i ditt hår
Ser jag dig vart jag än går
I tron att tiden läker alla sår
Ej tvingas må som jag mår
Aldrig mer behöva fälla en tår
Men idag blir precis som igår..

Känslorna svala, ingen tröst.
Träden lika kala, nu är det höst.

Dumdristigt chansar, tillbaka slinter.
Snön kring mig dansar, kommen min vinter.

Sinande anledning att pinas, torkar min tår.
Då fruset åter tinas, äntligen vår.

Möter nytt leende, himmelskt kär.
Ack samma skeende, bortom sommar bär...

Oväder, storm och kraftig vind,
river hårt mot tårfylld kind.
Varför ge sig ut, när man vet hur man kommer mötas?
Alltid samma slut, samma ögon ska blötas.

Leende tills solens sista strimma
Mötes av förtvivlans tjocka dimma
Kramas ur på det av glatt
Ytterligare en natt
Tårarnas oundvikliga timma

Du öppnade min annars så säkert förseglade bok och började skriva, rad efter rad.
Aldrig har den fyllts med ett innehåll som har gjort mig så glad.
Mitt i skrivande stund, slår du igen den, reser dig och går.
Lämnar mig, förkrossad fäller jag min första tår.
Din oavslutade berättelse kommer alltid att finnas kvar.
Den kommer att vila där, i väntan på ett svar.
Att dina sidor som gjort mig så gott, kan göra mig så illa.
Önskar kunna riva ut dem och fortsätta vara blank och stilla.

Motvindens våldsamma grenar mot hans ansikte fäktar

Ärrar kropp som själ denna djävulens piska

Surrar blint till doften av hennes underbara nektar

Låtsas att han ej hör vad vinden hans öra viska

Ovetande satt han där alldeles trygg
När han plötsligt läste rader subtila
Sanningens dolk borrad djupt i hans rygg
Giftfyllda vener vaggar hjärta i vila

Precis som så många nätter förr,
släpar han blicken mot sin dörr.
Hopplös tro om att hon ska återvända,
kliva in i hans mörker för att åter tända.
Besitter tronen i ett förtvivlans rike,
en deprimerad konung utan dess like.
Välsignade med skogar och berg så graciösa,
mister all sin lyst då de står där färglösa.

Vilket bord jag än beställa,
längs gata eller aveny.
Alltid lätt att föreställa,
aldrig kärlek på min meny.

Med gryningen klättrande längs horisontens rand,
beger sig natten, för att knyta sina band.
Solens långa fingrar dagen inviger,
daggklädd blåklocka tacksamt niger.
Petar försiktigt liv i vår tupp,
hälsar världen att det är dags att kliva upp.
Ut kikar såväl bonde som trött liten gris,
bemöts av en mild sommarbris.
Märren stampar ivrigt efter sin hage,
galopp, och en och en annan prästkrage.

Vad är det för en värld jag lever i?
Finns det ingen annanstans än här?
Var skulle jag annars vara? Vad skulle jag annars bli?
Jag vet inte hur. Jag vet inte när.

Ögon som inte gör annat än att tåras.
Läppar som förgäves väntar på att få le.
Hjärta som tillslut alltid såras.
Varför är jag ständigt för blind för att se?

Undrar vad hon gör just i denna stund,
ligger hon också sömnlös utan endaste blund?
Lyssnar till vindens lek i träden,
kryper extra långt in under pläden?
Värmt en kopp med nattchoklad,
tappat upp ett ångfyllt bad?
Kanske.. blickar hon mot samma stjärna som jag,
sluter ögonen och insomnar med behag.

Likt svalans färd högt i det blå,
långt från vad jag klarar av att nå.
Som sanden rinner mellan mina fingrar,
vaknar jag upp och flickan skingrar.

Jag seglar ensam och förvirrad över ett öppet dunkelt hav,
jag förstod inte att det skulle vara så svårt förrän du väl gett dig av.
Vilsen drivs jag runt med en avtagande lust att ens försöka orienteras,
min dröm om frihet var förvrängd och nu kan jag inget annat än torteras.
I en sliten båt som på senare tid knappt gör annat än ta in vatten,
ligger jag och vrider och vänder mig utan att få en blund om natten.
Gång på gång får jag förklarat för mig att mitt ljus finns någonstans där borta i horisont och dimma,
efter mödosamt spanande och eviga vågor till mötes dyker där upp i min horisont denna glimma.

Allting omkring mig ständigt brinna
Bränner mig hur jag än mina fingrar för
Kämpar för att ur mitt helvete försvinna
Smärta vid vad jag än berör
Söker men vet inte hur jag ska finna
Henne som ej bryter mig ned och förstör
Saknas i praktiken denna kvinna
Som ej slugt mig plågsamt förför
Spel jag aldrig tycks vinna
Ord mitt öra aldrig hör
Repris från mina ögon rinna
Lägger mig åter ned och dör

Hungrig själ genom nattens korridorer trippa,
uti mörkrets välde alldeles allena.
Vattnas i mun efter att livstråd få klippa,
strategiskt angrepp sållar fram de klena.

Prasslas och pysslas under vindens sus,
bökar hela natten för att i nästet hålla rent.
Då två ögon plötsligt reflekterar månens ljus,
är det redan sedan länge för sent.

Men aldrig för sent att för sin existens kämpa,
det sista som överger ett liv är dennes hopp.
Tusen och åter tusen medel att tillämpa,
långt kvar till du får triumfera över min döda kropp.

Då sår från klor och tänder de bägge tydligt var beprydda,
vandrar skamligt hemåt ett snopet rovdjur.
Det betrodda bytet åter sitt näste skydda,
vaksam på vad som här näst kan ligga på lur.

Vaknar till solens strålar på tidig morgonkvist,
vinterns fasta grepp har slagit om till vår.
Belåten över gårdagens styrka och list,
förbises enkelt alla men och smärre sår.

Har precis fått uppfylld min aktuellaste önskning,
känslomässigt bedövad känner jag längre ingenting.
Mina läppar har givit sin sista sura min,
aldrig heller kommer de att prydas av ett flin.
Alla färger ser likadana ut på min palett,
hur jag än blandar blir det aldrig rätt.
Deprimerad har jag varit förr men det här är något annat,
allt liv och rörelse har bara givit upp och fullkomligt stannat.
Ser ingen skillnad på dag och natt,
hur man frånskilja gråt från skratt.
Längtar tillbaka till dagen då jag kunde fälla en tår,
då man åtminstone vet hur skit man mår.

Kortvarig visit i världen utanför,

hugger mig grundligt och fullständigt förgör.

Allt omkring mig försatt i brand,

förtvivlat bedjande om hjälpande hand.

Var andetag skulle lika gärna kunna få bli mitt sista,

har aldrig burit så här mycket utan att brista.

För tom inombords för att ens fälla en tår,

uppgiven själ som ej längre förmår.

Bränner nya ärr gång på gång,

från dur till moll i Humlans sång.