Jag har äntligen stigit på tåget mot ljusare tider.
Ser tillbaka på mitt forna som stannar kvar och lider.
Mina sår från förr har börjat läka, men svider.
Svårt tilltycklad efter en för många strider.
Bemöts med ödmjukhet, ack sent omsider,
utan att hon min undergång smider.
Kyla sakta mot värme skrider.
Förlåter alla gångna individer.
Har funnit min blomma, som enbart lycka sprider.

Varför bryr jag mig om andra, när ingen bryr sig om mig?
Vart jag än börjar vandra, bemöts jag av samma tjej.
Börjar tappa min livsgnista, börjar tappa min vilja.
Allt påväg att brista, finner aldrig min lilja.
Vilsen och tilltagen, utan karta till skatten.
Jag må le om dagen, men jag gråter om natten.

Från försåtliga tårar på sin höjd
Storm som sakta ätit på mitt skepp
På tiden att åter dikta av hjärtats fröjd
Långt från förtvivlans robusta grepp

Frisk vind blåser bort vinter lång
Fram tittar såväl igelkott som blåsippa
Välkomnar vår prydd av fågelsång
Vågor skvalpandes harmoniskt mot klippa

Solens första strålar har kommit för att smeka min kind
Ett gediget löfte om bättre tider
För att bota en dystopiskt färgblind
Ack sent omsider

Svårt att genom dimman ensam vandra
Men likt prinsessan har sin prins
Berättar att ej sig själv klandra
Vill jag tacka att du finns

Jag kunde se det i dina djupa blå, trots att du bara stod där alldeles tyst.
En blick fylld av åtrå, en begäran att få bli kysst.
Jag visste inte om jag borde, men jag kunde se dina läppars lystnad.
Jag är väldigt glad att jag torde, det bröt förevigt vår tystnad.