Ögon slutna, öppnas värld.
Pennor brutna, klingar svärd.
Human glömska, brustet band.
Total lömska, tand för tand.
Tynat minne, kastad dröm.
Blodat sinne, ges beröm.
Vänner kära, byter lek.
Avsikt bära, den av svek.
Ilska glöder, nya tid.
Födda bröder, möts i strid.

Precis idag som det kändes då
Önskar åter samma famn komma till
Sträcker på nytt efter vad jag ej kan nå
Som om tiden bara stått där alldeles still

Det mest sagolika väsen som prytt min värld
Passerar hon ovetande om vem hon är
Tilldelas blott ögonblick i hennes hektiska färd
Ögonblick jag med mig för alltid bär

Med vinden lätt i ditt hår
Ser jag dig vart jag än går
I tron att tiden läker alla sår
Ej tvingas må som jag mår
Aldrig mer behöva fälla en tår
Men idag blir precis som igår..

Känslorna svala, ingen tröst.
Träden lika kala, nu är det höst.

Dumdristigt chansar, tillbaka slinter.
Snön kring mig dansar, kommen min vinter.

Sinande anledning att pinas, torkar min tår.
Då fruset åter tinas, äntligen vår.

Möter nytt leende, himmelskt kär.
Ack samma skeende, bortom sommar bär...

Oväder, storm och kraftig vind,
river hårt mot tårfylld kind.
Varför ge sig ut, när man vet hur man kommer mötas?
Alltid samma slut, samma ögon ska blötas.

Leende tills solens sista strimma
Mötes av förtvivlans tjocka dimma
Kramas ur på det av glatt
Ytterligare en natt
Tårarnas oundvikliga timma

Du öppnade min annars så säkert förseglade bok och började skriva, rad efter rad.
Aldrig har den fyllts med ett innehåll som har gjort mig så glad.
Mitt i skrivande stund, slår du igen den, reser dig och går.
Lämnar mig, förkrossad fäller jag min första tår.
Din oavslutade berättelse kommer alltid att finnas kvar.
Den kommer att vila där, i väntan på ett svar.
Att dina sidor som gjort mig så gott, kan göra mig så illa.
Önskar kunna riva ut dem och fortsätta vara blank och stilla.

Motvindens våldsamma grenar mot hans ansikte fäktar

Ärrar kropp som själ denna djävulens piska

Surrar blint till doften av hennes underbara nektar

Låtsas att han ej hör vad vinden hans öra viska

Ovetande satt han där alldeles trygg
När han plötsligt läste rader subtila
Sanningens dolk borrad djupt i hans rygg
Giftfyllda vener vaggar hjärta i vila

Vilket bord jag än beställa,
längs gata eller aveny.
Alltid lätt att föreställa,
aldrig kärlek på min meny.

Whatever I'll see
Wherever I'll be
Whenever I'll go
There's nothing but snow

Like an empty mold
I'm getting cold
Down on my knees
Begging not to freeze

With your frozen grip
You sank my ship
With your casual frown
You watch me drown

I keep wonder why
With a tear in my eye
How could this end
How will I mend

Here comes the rain
I'm turning insane
Clean out of luck
I'm feeling stuck

Like a bad, bad dream
Want to wake up and scream
But I never do
This tale is true

Slowly starts to melt
Forgetting what we felt
Letting go of what's lost
At every last cost

Sun's shining down on me
I've been set free
Been quite some while
Letting out a smile

As the story unfurl
There's another girl
That brings this boy
Naught but love and joy

Either brief at noon
Or under midnight moon
You'll have some to say
That'll make my day

Whatever I'll see
Wherever I'll be
Whenever I'll go
My eyes will glow

Likt svalans färd högt i det blå,
långt från vad jag klarar av att nå.
Som sanden rinner mellan mina fingrar,
vaknar jag upp och flickan skingrar.

Jag seglar ensam och förvirrad över ett öppet dunkelt hav,
jag förstod inte att det skulle vara så svårt förrän du väl gett dig av.
Vilsen drivs jag runt med en avtagande lust att ens försöka orienteras,
min dröm om frihet var förvrängd och nu kan jag inget annat än torteras.
I en sliten båt som på senare tid knappt gör annat än ta in vatten,
ligger jag och vrider och vänder mig utan att få en blund om natten.
Gång på gång får jag förklarat för mig att mitt ljus finns någonstans där borta i horisont och dimma,
efter mödosamt spanande och eviga vågor till mötes dyker där upp i min horisont denna glimma.

Allting omkring mig ständigt brinna
Bränner mig hur jag än mina fingrar för
Kämpar för att ur mitt helvete försvinna
Smärta vid vad jag än berör
Söker men vet inte hur jag ska finna
Henne som ej bryter mig ned och förstör
Saknas i praktiken denna kvinna
Som ej slugt mig plågsamt förför
Spel jag aldrig tycks vinna
Ord mitt öra aldrig hör
Repris från mina ögon rinna
Lägger mig åter ned och dör

Kortvarig visit i världen utanför,

hugger mig grundligt och fullständigt förgör.

Allt omkring mig försatt i brand,

förtvivlat bedjande om hjälpande hand.

Var andetag skulle lika gärna kunna få bli mitt sista,

har aldrig burit så här mycket utan att brista.

För tom inombords för att ens fälla en tår,

uppgiven själ som ej längre förmår.

Bränner nya ärr gång på gång,

från dur till moll i Humlans sång.

Allt omkring mig har skapat sin rutin,
spelar alltid samma slinga av melodin.
Trevar genom var dag i mitt implicit,
utan plats för min omaka pusselbit.

Något man behöver få sagt,
men ingen att säga det till.
Långt bortom min makt,
men precis vad jag vill.

Jag är min egen fånge här i mitt beprydda skal,
men det kommer ju som en konsekvens av mina egna val.
Trots kärlek, från en enorm skara vänner,
rinner mina tårar, något jag sällan bekänner.
I min värld finns det bara jag som är som jag,
det kryper ifatt mig vid slutet av varje dag.
Vad är det för fel på världen, vad är det för fel på mig?
Hur ska jag kunna förstå mig på den, hur ska jag finna dig?

Jag vill inte bli den hatiska och illasinnade poeten.
Men på senare tid har jag haft svårt att förstå männskligheten.
Finns det ingen som bär en annan avsikt än att mig fördärva?
Slår allt i spillror och hugger mig med första bästa skärva.
Sår ett förädiskt frö, vattnar det och låter det gro.
Tillslut är det någon annan som bestämmer vad jag ska tro.
Allt som någonsin gjort mig lycklig och varm har bara varit båg.
En fördämning brister och lögnerna sveper över mig som en våg.
Jag börjar tröttna på att resa mig efter varje gång jag faller.
Det blir bara hårdare och med allt jämnare intervaller.

Varför bryr jag mig om andra, när ingen bryr sig om mig?
Vart jag än börjar vandra, bemöts jag av samma tjej.
Börjar tappa min livsgnista, börjar tappa min vilja.
Allt påväg att brista, finner aldrig min lilja.
Vilsen och tilltagen, utan karta till skatten.
Jag må le om dagen, men jag gråter om natten.