Du öppnade min annars så säkert förseglade bok och började skriva, rad efter rad.
Aldrig har den fyllts med ett innehåll som har gjort mig så glad.
Mitt i skrivande stund, slår du igen den, reser dig och går.
Lämnar mig, förkrossad fäller jag min första tår.
Din oavslutade berättelse kommer alltid att finnas kvar.
Den kommer att vila där, i väntan på ett svar.
Att dina sidor som gjort mig så gott, kan göra mig så illa.
Önskar kunna riva ut dem och fortsätta vara blank och stilla.