Oväder, storm och kraftig vind,
river hårt mot tårfylld kind.
Varför ge sig ut, när man vet hur man kommer mötas?
Alltid samma slut, samma ögon ska blötas.

Leende tills solens sista strimma
Mötes av förtvivlans tjocka dimma
Kramas ur på det av glatt
Ytterligare en natt
Tårarnas oundvikliga timma

Du öppnade min annars så säkert förseglade bok och började skriva, rad efter rad.
Aldrig har den fyllts med ett innehåll som har gjort mig så glad.
Mitt i skrivande stund, slår du igen den, reser dig och går.
Lämnar mig, förkrossad fäller jag min första tår.
Din oavslutade berättelse kommer alltid att finnas kvar.
Den kommer att vila där, i väntan på ett svar.
Att dina sidor som gjort mig så gott, kan göra mig så illa.
Önskar kunna riva ut dem och fortsätta vara blank och stilla.