Från försåtliga tårar på sin höjd
Storm som sakta ätit på mitt skepp
På tiden att åter dikta av hjärtats fröjd
Långt från förtvivlans robusta grepp

Frisk vind blåser bort vinter lång
Fram tittar såväl igelkott som blåsippa
Välkomnar vår prydd av fågelsång
Vågor skvalpandes harmoniskt mot klippa

Solens första strålar har kommit för att smeka min kind
Ett gediget löfte om bättre tider
För att bota en dystopiskt färgblind
Ack sent omsider

Svårt att genom dimman ensam vandra
Men likt prinsessan har sin prins
Berättar att ej sig själv klandra
Vill jag tacka att du finns