Med gryningen klättrande längs horisontens rand,
beger sig natten, för att knyta sina band.
Solens långa fingrar dagen inviger,
daggklädd blåklocka tacksamt niger.
Petar försiktigt liv i vår tupp,
hälsar världen att det är dags att kliva upp.
Ut kikar såväl bonde som trött liten gris,
bemöts av en mild sommarbris.
Märren stampar ivrigt efter sin hage,
galopp, och en och en annan prästkrage.

Undrar vad hon gör just i denna stund,
ligger hon också sömnlös utan endaste blund?
Lyssnar till vindens lek i träden,
kryper extra långt in under pläden?
Värmt en kopp med nattchoklad,
tappat upp ett ångfyllt bad?
Kanske.. blickar hon mot samma stjärna som jag,
sluter ögonen och insomnar med behag.

Jag seglar ensam och förvirrad över ett öppet dunkelt hav,
jag förstod inte att det skulle vara så svårt förrän du väl gett dig av.
Vilsen drivs jag runt med en avtagande lust att ens försöka orienteras,
min dröm om frihet var förvrängd och nu kan jag inget annat än torteras.
I en sliten båt som på senare tid knappt gör annat än ta in vatten,
ligger jag och vrider och vänder mig utan att få en blund om natten.
Gång på gång får jag förklarat för mig att mitt ljus finns någonstans där borta i horisont och dimma,
efter mödosamt spanande och eviga vågor till mötes dyker där upp i min horisont denna glimma.

Hungrig själ genom nattens korridorer trippa,
uti mörkrets välde alldeles allena.
Vattnas i mun efter att livstråd få klippa,
strategiskt angrepp sållar fram de klena.

Prasslas och pysslas under vindens sus,
bökar hela natten för att i nästet hålla rent.
Då två ögon plötsligt reflekterar månens ljus,
är det redan sedan länge för sent.

Men aldrig för sent att för sin existens kämpa,
det sista som överger ett liv är dennes hopp.
Tusen och åter tusen medel att tillämpa,
långt kvar till du får triumfera över min döda kropp.

Då sår från klor och tänder de bägge tydligt var beprydda,
vandrar skamligt hemåt ett snopet rovdjur.
Det betrodda bytet åter sitt näste skydda,
vaksam på vad som här näst kan ligga på lur.

Vaknar till solens strålar på tidig morgonkvist,
vinterns fasta grepp har slagit om till vår.
Belåten över gårdagens styrka och list,
förbises enkelt alla men och smärre sår.

Hittar henne på regnbågens topp, där hon sitter och dinglar med benen.
Eller vid slutet av dagens lopp, då hon går för att tända norrskenen.

Vattnet porlar livligt i bäcken intill.
Jag lägger mig i gräset, alldeles still.
Solen vilar i horisonten på sin nedgång.
Björken dansar lätt till vindens sång.
Liten lärka sitter hos mig och sjunger.
Nyfångad abborre stillar min hunger.

Jag har äntligen stigit på tåget mot ljusare tider.
Ser tillbaka på mitt forna som stannar kvar och lider.
Mina sår från förr har börjat läka, men svider.
Svårt tilltycklad efter en för många strider.
Bemöts med ödmjukhet, ack sent omsider,
utan att hon min undergång smider.
Kyla sakta mot värme skrider.
Förlåter alla gångna individer.
Har funnit min blomma, som enbart lycka sprider.

Från försåtliga tårar på sin höjd
Storm som sakta ätit på mitt skepp
På tiden att åter dikta av hjärtats fröjd
Långt från förtvivlans robusta grepp

Frisk vind blåser bort vinter lång
Fram tittar såväl igelkott som blåsippa
Välkomnar vår prydd av fågelsång
Vågor skvalpandes harmoniskt mot klippa

Solens första strålar har kommit för att smeka min kind
Ett gediget löfte om bättre tider
För att bota en dystopiskt färgblind
Ack sent omsider

Svårt att genom dimman ensam vandra
Men likt prinsessan har sin prins
Berättar att ej sig själv klandra
Vill jag tacka att du finns

Jag kunde se det i dina djupa blå, trots att du bara stod där alldeles tyst.
En blick fylld av åtrå, en begäran att få bli kysst.
Jag visste inte om jag borde, men jag kunde se dina läppars lystnad.
Jag är väldigt glad att jag torde, det bröt förevigt vår tystnad.

I ett möte där vi har lov att säga mer än bara hej
I en fantasi där vi kan göra allt, och det är okej
I en drömvärld där vi får leva som kille och tjej
I en utopisk saga, bara för dig, bara för mig

I en värld utan en bekymmrande morgondag
I en famn där jag finner mitt sanna behag
I ett stilla rum där jag hör blott ditt hjärtslag
I en tidlös rymd, bara du, bara jag