Tiden är inne att göra ditt val, dags att fatta ditt beslut.
Suttit fast för länge i detta kval, måste ge mig chans att andas ut.
När jag kämpar för mitt liv i kvicksanden, var kommer du att vara då?
Kommer du att räcka mig handen, eller bara vända dig om och gå?

Jag är min egen fånge här i mitt beprydda skal,
men det kommer ju som en konsekvens av mina egna val.
Trots kärlek, från en enorm skara vänner,
rinner mina tårar, något jag sällan bekänner.
I min värld finns det bara jag som är som jag,
det kryper ifatt mig vid slutet av varje dag.
Vad är det för fel på världen, vad är det för fel på mig?
Hur ska jag kunna förstå mig på den, hur ska jag finna dig?

Vattnet porlar livligt i bäcken intill.
Jag lägger mig i gräset, alldeles still.
Solen vilar i horisonten på sin nedgång.
Björken dansar lätt till vindens sång.
Liten lärka sitter hos mig och sjunger.
Nyfångad abborre stillar min hunger.

Jag vill inte bli den hatiska och illasinnade poeten.
Men på senare tid har jag haft svårt att förstå männskligheten.
Finns det ingen som bär en annan avsikt än att mig fördärva?
Slår allt i spillror och hugger mig med första bästa skärva.
Sår ett förädiskt frö, vattnar det och låter det gro.
Tillslut är det någon annan som bestämmer vad jag ska tro.
Allt som någonsin gjort mig lycklig och varm har bara varit båg.
En fördämning brister och lögnerna sveper över mig som en våg.
Jag börjar tröttna på att resa mig efter varje gång jag faller.
Det blir bara hårdare och med allt jämnare intervaller.