Undrar vad hon gör just i denna stund,
ligger hon också sömnlös utan endaste blund?
Lyssnar till vindens lek i träden,
kryper extra långt in under pläden?
Värmt en kopp med nattchoklad,
tappat upp ett ångfyllt bad?
Kanske.. blickar hon mot samma stjärna som jag,
sluter ögonen och insomnar med behag.

Likt svalans färd högt i det blå,
långt från vad jag klarar av att nå.
Som sanden rinner mellan mina fingrar,
vaknar jag upp och flickan skingrar.

Jag seglar ensam och förvirrad över ett öppet dunkelt hav,
jag förstod inte att det skulle vara så svårt förrän du väl gett dig av.
Vilsen drivs jag runt med en avtagande lust att ens försöka orienteras,
min dröm om frihet var förvrängd och nu kan jag inget annat än torteras.
I en sliten båt som på senare tid knappt gör annat än ta in vatten,
ligger jag och vrider och vänder mig utan att få en blund om natten.
Gång på gång får jag förklarat för mig att mitt ljus finns någonstans där borta i horisont och dimma,
efter mödosamt spanande och eviga vågor till mötes dyker där upp i min horisont denna glimma.

Allting omkring mig ständigt brinna
Bränner mig hur jag än mina fingrar för
Kämpar för att ur mitt helvete försvinna
Smärta vid vad jag än berör
Söker men vet inte hur jag ska finna
Henne som ej bryter mig ned och förstör
Saknas i praktiken denna kvinna
Som ej slugt mig plågsamt förför
Spel jag aldrig tycks vinna
Ord mitt öra aldrig hör
Repris från mina ögon rinna
Lägger mig åter ned och dör