Hungrig själ genom nattens korridorer trippa,
uti mörkrets välde alldeles allena.
Vattnas i mun efter att livstråd få klippa,
strategiskt angrepp sållar fram de klena.

Prasslas och pysslas under vindens sus,
bökar hela natten för att i nästet hålla rent.
Då två ögon plötsligt reflekterar månens ljus,
är det redan sedan länge för sent.

Men aldrig för sent att för sin existens kämpa,
det sista som överger ett liv är dennes hopp.
Tusen och åter tusen medel att tillämpa,
långt kvar till du får triumfera över min döda kropp.

Då sår från klor och tänder de bägge tydligt var beprydda,
vandrar skamligt hemåt ett snopet rovdjur.
Det betrodda bytet åter sitt näste skydda,
vaksam på vad som här näst kan ligga på lur.

Vaknar till solens strålar på tidig morgonkvist,
vinterns fasta grepp har slagit om till vår.
Belåten över gårdagens styrka och list,
förbises enkelt alla men och smärre sår.