Jag seglar ensam och förvirrad över ett öppet dunkelt hav,
jag förstod inte att det skulle vara så svårt förrän du väl gett dig av.
Vilsen drivs jag runt med en avtagande lust att ens försöka orienteras,
min dröm om frihet var förvrängd och nu kan jag inget annat än torteras.
I en sliten båt som på senare tid knappt gör annat än ta in vatten,
ligger jag och vrider och vänder mig utan att få en blund om natten.
Gång på gång får jag förklarat för mig att mitt ljus finns någonstans där borta i horisont och dimma,
efter mödosamt spanande och eviga vågor till mötes dyker där upp i min horisont denna glimma.