Hungrig själ genom nattens korridorer trippa,
uti mörkrets välde alldeles allena.
Vattnas i mun efter att livstråd få klippa,
strategiskt angrepp sållar fram de klena.

Prasslas och pysslas under vindens sus,
bökar hela natten för att i nästet hålla rent.
Då två ögon plötsligt reflekterar månens ljus,
är det redan sedan länge för sent.

Men aldrig för sent att för sin existens kämpa,
det sista som överger ett liv är dennes hopp.
Tusen och åter tusen medel att tillämpa,
långt kvar till du får triumfera över min döda kropp.

Då sår från klor och tänder de bägge tydligt var beprydda,
vandrar skamligt hemåt ett snopet rovdjur.
Det betrodda bytet åter sitt näste skydda,
vaksam på vad som här näst kan ligga på lur.

Vaknar till solens strålar på tidig morgonkvist,
vinterns fasta grepp har slagit om till vår.
Belåten över gårdagens styrka och list,
förbises enkelt alla men och smärre sår.

Har precis fått uppfylld min aktuellaste önskning,
känslomässigt bedövad känner jag längre ingenting.
Mina läppar har givit sin sista sura min,
aldrig heller kommer de att prydas av ett flin.
Alla färger ser likadana ut på min palett,
hur jag än blandar blir det aldrig rätt.
Deprimerad har jag varit förr men det här är något annat,
allt liv och rörelse har bara givit upp och fullkomligt stannat.
Ser ingen skillnad på dag och natt,
hur man frånskilja gråt från skratt.
Längtar tillbaka till dagen då jag kunde fälla en tår,
då man åtminstone vet hur skit man mår.

Kortvarig visit i världen utanför,

hugger mig grundligt och fullständigt förgör.

Allt omkring mig försatt i brand,

förtvivlat bedjande om hjälpande hand.

Var andetag skulle lika gärna kunna få bli mitt sista,

har aldrig burit så här mycket utan att brista.

För tom inombords för att ens fälla en tår,

uppgiven själ som ej längre förmår.

Bränner nya ärr gång på gång,

från dur till moll i Humlans sång.

Allt omkring mig har skapat sin rutin,
spelar alltid samma slinga av melodin.
Trevar genom var dag i mitt implicit,
utan plats för min omaka pusselbit.

Hittar henne på regnbågens topp, där hon sitter och dinglar med benen.
Eller vid slutet av dagens lopp, då hon går för att tända norrskenen.

Något man behöver få sagt,
men ingen att säga det till.
Långt bortom min makt,
men precis vad jag vill.