Jag vill inte bli den hatiska och illasinnade poeten.
Men på senare tid har jag haft svårt att förstå männskligheten.
Finns det ingen som bär en annan avsikt än att mig fördärva?
Slår allt i spillror och hugger mig med första bästa skärva.
Sår ett förädiskt frö, vattnar det och låter det gro.
Tillslut är det någon annan som bestämmer vad jag ska tro.
Allt som någonsin gjort mig lycklig och varm har bara varit båg.
En fördämning brister och lögnerna sveper över mig som en våg.
Jag börjar tröttna på att resa mig efter varje gång jag faller.
Det blir bara hårdare och med allt jämnare intervaller.