Jag är min egen fånge här i mitt beprydda skal,
men det kommer ju som en konsekvens av mina egna val.
Trots kärlek, från en enorm skara vänner,
rinner mina tårar, något jag sällan bekänner.
I min värld finns det bara jag som är som jag,
det kryper ifatt mig vid slutet av varje dag.
Vad är det för fel på världen, vad är det för fel på mig?
Hur ska jag kunna förstå mig på den, hur ska jag finna dig?