Leende tills solens sista strimma
Mötes av förtvivlans tjocka dimma
Kramas ur på det av glatt
Ytterligare en natt
Tårarnas oundvikliga timma

Du öppnade min annars så säkert förseglade bok och började skriva, rad efter rad.
Aldrig har den fyllts med ett innehåll som har gjort mig så glad.
Mitt i skrivande stund, slår du igen den, reser dig och går.
Lämnar mig, förkrossad fäller jag min första tår.
Din oavslutade berättelse kommer alltid att finnas kvar.
Den kommer att vila där, i väntan på ett svar.
Att dina sidor som gjort mig så gott, kan göra mig så illa.
Önskar kunna riva ut dem och fortsätta vara blank och stilla.

Motvindens våldsamma grenar mot hans ansikte fäktar

Ärrar kropp som själ denna djävulens piska

Surrar blint till doften av hennes underbara nektar

Låtsas att han ej hör vad vinden hans öra viska

When you are Bonnie, I am Clyde.
Changing from Jekyll, into Hyde.
Unleashing my deep, darkened side.
Forgetting moral, as with pride.
Begone with thee, devils bride!

Ovetande satt han där alldeles trygg
När han plötsligt läste rader subtila
Sanningens dolk borrad djupt i hans rygg
Giftfyllda vener vaggar hjärta i vila

Precis som så många nätter förr,
släpar han blicken mot sin dörr.
Hopplös tro om att hon ska återvända,
kliva in i hans mörker för att åter tända.
Besitter tronen i ett förtvivlans rike,
en deprimerad konung utan dess like.
Välsignade med skogar och berg så graciösa,
mister all sin lyst då de står där färglösa.

Vilket bord jag än beställa,
längs gata eller aveny.
Alltid lätt att föreställa,
aldrig kärlek på min meny.