Precis som så många nätter förr,
släpar han blicken mot sin dörr.
Hopplös tro om att hon ska återvända,
kliva in i hans mörker för att åter tända.
Besitter tronen i ett förtvivlans rike,
en deprimerad konung utan dess like.
Välsignade med skogar och berg så graciösa,
mister all sin lyst då de står där färglösa.