Jag har alltid haft ett behov av att skriva ned vad jag känner och tycker.
Vad jag än gör så finns det alltid någonting som belastar och trycker.
Det är ingenting jag bara kan prata om med mina vänner och bekanta.
Men jag behöver ändå öppnas upp och tömmas på det mest relevanta.
Jag trivs dock här, omgiven av mitt mörker, alldeles allena.
Ofta är det bara jag och stjärnorna, sömnlös under nätter sena.
Jag är inte alls så defekt och dyster som det gång på gång kan låta.
Det är bara en sinnesstämning för att bearbeta mitt livs gåta.
Endast när jag känner mig nere, och fullständigt deprimeras,
känner jag det behovet av att pränta, hur min värld raseras.