As a creature for the darkness intended
Carrying heart that was never mended
From deep within bloodthirst urged
Depleted soul can no longer be purged
Stalking it's pray without making a sound
Fearsome jaws like those of a hound
With each fang as sharp as a nail
Even the thickest hide it will impale
It shows no remorse, this sinister demon trapped
High-pitched squeak, until the neck finally snapped

Precis idag som det kändes då
Önskar åter samma famn komma till
Sträcker på nytt efter vad jag ej kan nå
Som om tiden bara stått där alldeles still

Det mest sagolika väsen som prytt min värld
Passerar hon ovetande om vem hon är
Tilldelas blott ögonblick i hennes hektiska färd
Ögonblick jag med mig för alltid bär

Med vinden lätt i ditt hår
Ser jag dig vart jag än går
I tron att tiden läker alla sår
Ej tvingas må som jag mår
Aldrig mer behöva fälla en tår
Men idag blir precis som igår..

Känslorna svala, ingen tröst.
Träden lika kala, nu är det höst.

Dumdristigt chansar, tillbaka slinter.
Snön kring mig dansar, kommen min vinter.

Sinande anledning att pinas, torkar min tår.
Då fruset åter tinas, äntligen vår.

Möter nytt leende, himmelskt kär.
Ack samma skeende, bortom sommar bär...

Oväder, storm och kraftig vind,
river hårt mot tårfylld kind.
Varför ge sig ut, när man vet hur man kommer mötas?
Alltid samma slut, samma ögon ska blötas.

Leende tills solens sista strimma
Mötes av förtvivlans tjocka dimma
Kramas ur på det av glatt
Ytterligare en natt
Tårarnas oundvikliga timma

Du öppnade min annars så säkert förseglade bok och började skriva, rad efter rad.
Aldrig har den fyllts med ett innehåll som har gjort mig så glad.
Mitt i skrivande stund, slår du igen den, reser dig och går.
Lämnar mig, förkrossad fäller jag min första tår.
Din oavslutade berättelse kommer alltid att finnas kvar.
Den kommer att vila där, i väntan på ett svar.
Att dina sidor som gjort mig så gott, kan göra mig så illa.
Önskar kunna riva ut dem och fortsätta vara blank och stilla.